onsdag 18 november 2009

The last of the last of the last....

Att sluta när man ligger på topp... Den har man ju hört många gånger.

Nu ligger jag inte på topp längre, men har ändå bestämt mig. Bättre sent än aldrig, eller hur. :)

Myra, hennes SmåMyror, hundar, hästar och vardag, det är för mig hon som bodde utomlands. Hon som bodde utomlands och kämpade sig fram i livet genom att leva på de guldkorn som livet gav och på sin förmåga att se det dråpliga i många vardagssituationer.
Myra är inte hon som är tillbaka i Sverige. Tillbaka i Sverige och fightas för att hitta en ny grund att stå på, kämpar för att finnas till för sina älskade barn, är tvungen att låna ut sina hästar och som inte alltid orkar hålla humöret uppe.

På dessa grunder lägger jag ner den här bloggen. Den var menad som en dagbok, ventil och kontakt för mina nära och kära här hemma i Sverige, sen blev den så himlans mycket mer, tack vare er, men nu har jag återvänt till de mina och kan plocka upp den gamla IRL-kontakten igen.
Jag kommer sakna bloggen, jag kommer sakna er, jag kommer sakna glädjen att dela med mig av mitt liv, jag kommer sakna alla era kommentarer och jag kommer sakna era bloggar. Jag kommer säkerligen ångra mig flera gånger om också - det har jag redan gjort så det räcker och blir över - men jag väljer ändå att sluta här. De öppna bloggarna kommer att ligga kvar, om inte annat för att jag själv ska kunna gå in och läsa och minnas, men de låsta raderar jag här och nu så ingen kommer kunna komma åt dem och det jag skrivit där.

Så.

Myras Mysterier går härmed i graven. Klubbat och klart. No återvändo, liksom.



Men.
Jag lider av skrivklåda. Obotlig sådan. Och jag kommer mycket troligen börja blogga snart igen. Så fort jag bara kommit i fas med mig själv. Jag har redan idéer spinnandes upp i luvan. Så är det när man - i kombination med den obotliga skrivklådan - lider av ironi, sarkasm och allmänt dråplig humor, och har svårt att blunda för allt det roliga som livet ändå innehåller.
Ni som vill bli kontaktade den dagen jag kör igång igen, skicka ett mail (min mailadress finns i högerspalten!) så jag vet hur jag får tag på er. Jag kommer inte säga något här, då det nya inte kommer att ha något ihop med det gamla.

Och.
Jag finns ju på facebook också. Det har jag varit tyst om länge, för jag ville se om jag blev lika besviken nu som för några år sedan då jag gjorde mitt första försök att gilla det där stället. Gilla, ja. Det gjorde jag inte då. Det gör jag nu.
Så ni som vet vem jag är. Sök upp mig! :)

Till alla er (få, hoppas jag!!) som jag tappar nu, vill jag bara säga TACK. Tack för allt ni gett mig, genom att läsa, roas, kommentera och bara finnas till, det har varit sååå roligt! Och jag har stormtrivts hela vägen.

torsdag 22 oktober 2009

Ett steg på väg.

Ibland får man liksom massa svart på vitt, och hur väl man egentligen visste hur det låg till och hur not förvånad at all man egentligen blir, så är det ändå jävligt svårt att ta.
Men jag tar av skygglapparna nu. En gång för alla. Skrämmande - absolut - men ändå fan så skönt att komma till insikt.

tisdag 20 oktober 2009

Gu' så bra!

MyrMormor och jag har tittat på 'Män som hatar kvinnor' idag. Fan så bra.
Och jag är alldeles kär. Ska gifta mig med Lisbeth Salander.
Imorgon blir det 'Flickan som lekte med elden'.

Glömsk? Jag? Inte då.

MellanMyra sa något så galet roligt idag så både LillMyra och jag skrattade så vi grät och vinglade in i folk. Och mitt i all kalabalik så tänkte jag att 'det här måste jag blogga om'.

Tror ni jag kommer ihåg då??
Nä.
Inte en chans.
Hur f*n kan man glömma något så roligt??

Liten och trött

-Titta inte! påminde LillMyra bestämt.
-Men jag ska inte! svarade jag lika bestämt.

LillMyra, serni, älskar att 'överraska' mig med att alltid veta vilken busshållplats vi ska av på. Och för att det ska bli en överraskning så får jag ju inte råka se när hon trycker på stoppknappen. Helst ska jag inte titta ut genom fönstret heller, då hon kommit på att jag faktiskt känner igen mig och vet var vi är, utan att behöva läsa i bussen vad nästa hållplats heter.

Hon har vrålkoll nu. Vet vilken busshållplats som är vid GammelMyrMormor, vid dansen, vid judon, vid badet, vid skolan, vid MyrMormor...
Och jag sitter brevid och låtsas som om jag inte har en aning om var vi är.

-Du tittar väl inte. sa hon igen, då vi satt på bussen på väg hem från judon, och det var mer ett påstående än en fråga.
-Neej, jag tittar inte. sa jag lugnt.

...och suckade tyst då vi åkte förbi hållplatsen vi skulle gått av vid.

-Hörre LillMyra. sa jag.
Ingen reaktion.
-Du...? sa jag ock knuffade henne lite lätt i sidan.
Ingen reaktion.
-Men snälla LillMyra. Svara mig.

Hon knölsov. Kvart över sju. En måndagkväll. På bussen.
Jag tror hon var trött...

Shit, vad jag babblar om;