Nu ligger jag inte på topp längre, men har ändå bestämt mig. Bättre sent än aldrig, eller hur. :)
Myra, hennes SmåMyror, hundar, hästar och vardag, det är för mig hon som bodde utomlands. Hon som bodde utomlands och kämpade sig fram i livet genom att leva på de guldkorn som livet gav och på sin förmåga att se det dråpliga i många vardagssituationer.
Myra är inte hon som är tillbaka i Sverige. Tillbaka i Sverige och fightas för att hitta en ny grund att stå på, kämpar för att finnas till för sina älskade barn, är tvungen att låna ut sina hästar och som inte alltid orkar hålla humöret uppe.
På dessa grunder lägger jag ner den här bloggen. Den var menad som en dagbok, ventil och kontakt för mina nära och kära här hemma i Sverige, sen blev den så himlans mycket mer, tack vare er, men nu har jag återvänt till de mina och kan plocka upp den gamla IRL-kontakten igen.
Jag kommer sakna bloggen, jag kommer sakna er, jag kommer sakna glädjen att dela med mig av mitt liv, jag kommer sakna alla era kommentarer och jag kommer sakna era bloggar. Jag kommer säkerligen ångra mig flera gånger om också - det har jag redan gjort så det räcker och blir över - men jag väljer ändå att sluta här. De öppna bloggarna kommer att ligga kvar, om inte annat för att jag själv ska kunna gå in och läsa och minnas, men de låsta raderar jag här och nu så ingen kommer kunna komma åt dem och det jag skrivit där.
Så.
Myras Mysterier går härmed i graven. Klubbat och klart. No återvändo, liksom.
Men.
Jag lider av skrivklåda. Obotlig sådan. Och jag kommer mycket troligen börja blogga snart igen. Så fort jag bara kommit i fas med mig själv. Jag har redan idéer spinnandes upp i luvan. Så är det när man - i kombination med den obotliga skrivklådan - lider av ironi, sarkasm och allmänt dråplig humor, och har svårt att blunda för allt det roliga som livet ändå innehåller.
Ni som vill bli kontaktade den dagen jag kör igång igen, skicka ett mail (min mailadress finns i högerspalten!) så jag vet hur jag får tag på er. Jag kommer inte säga något här, då det nya inte kommer att ha något ihop med det gamla.
Och.
Jag finns ju på facebook också. Det har jag varit tyst om länge, för jag ville se om jag blev lika besviken nu som för några år sedan då jag gjorde mitt första försök att gilla det där stället. Gilla, ja. Det gjorde jag inte då. Det gör jag nu.
Så ni som vet vem jag är. Sök upp mig! :)
Till alla er (få, hoppas jag!!) som jag tappar nu, vill jag bara säga TACK. Tack för allt ni gett mig, genom att läsa, roas, kommentera och bara finnas till, det har varit sååå roligt! Och jag har stormtrivts hela vägen.
