Kärleksförklaringar. På eget vis.

Kommer ni ihåg min snabbt attackerande - men tack o lov kortvariga - joggingsjuka?
Well, ryktet har spridit sig ända bort till den där vackra kustbyn i södra Wales, hem till J som red Fru Silversvart med mig i drygt tre års tid, och hon verkar lite smått chockad;

Jogging????? you???? I didn't know that you could go faster than a walk, better be careful or you might end up healthy or something. I always hated jogging, but now that I am ELDERLY I dont feel guilty about not doing it.

I seem to have spent the weekend cooking and baking and visiting people, you would love the cheesecake that I have made to take with us today, oh I forgot, you cant eat things like that because you are being healthy, never mind, when you get back to riding you can have a slice.

Jag funderar också på om hon möjligen hakade upp sig på att jag kallade henne gammal och lat i mitt mail...?

Så på det här;

I wish this flippin rain would stop we will be growing webbed feet before long, just want a bit of sunshine before the winter comes again. What is the weather like with you, please don't tell me you are having lots of sunshine or I will be really fed up.

Svarade jag såklart att vi har haft hur mycket soliga dagar som helst. För visst har vi väl det!? :)

En skopa allvar

Har klurat ända sedan i går morse på om jag ska skriva det här eller inte. Jag brukar tiga ihjäl trollen, det funkar oftast bäst, men ibland.... Ibland så klivs det lite väl mycket över gränsen, och då kan inte ens jag hålla tyst.

Jag är inte arg. Inte alls. Iaf inte än. Men däremot fasligt förundrad över hur du är funtad. Och jag undrar stilla om du nu är sådär lite extra stolt över dig själv...? Eller om du kommer skämmas ögonen ur dig då du inser att vi vet? Vilket jag faktiskt hoppas på, för det tyder väl isf på åtminstone en liten uns vett och insikt.

Du hade lite tråkigt i lördags natt, förstår jag. Eller allmänt hjärnsläpp bara, kanske.
Var det planerat sen ett tag, eller var det bara tillfället som gjorde att du slog till?

Lite intressant är det iaf att följa dig i din framfart. Både vad du har gjort, och var du vid tillfället befann dig. Loggar och koordinater är bra, serru.

Du har varit inne här på bloggen - vilket såklart inte var några svårigheter då den ligger öppen.
Du har försökt ta dig in på den låsta bloggen - vilket var lite krångligare, va.
Du har försökt komma in på min mail - så långt att säkerhetssystemet ryckte in och stängde kontot i väntan på svar från mig om det skulle öppnas igen eller inte.
Du har försökt komma in på MyrPappas mail- så samma sak hände som på min mail.

Du har tänkt till lite, det ger jag dig en gnutta kredit för, men det hjälpte inte så långt, eller hur! I sista änden tänkte du inte tillräckligt långt, och vann inte ett skit på det själv, utan gav bara oss än mer försprång då det kommer till säkerhet, lösenord och annat. MyrPappa har alltför många år inom yrket och sitter på för tok för mycket kunskap för att inte kunna förhindra sådana här pinsamt onödiga barnsligheter. Och vi pratar med varandra, han och jag, det vet du. Och vi kommer så göra i framtiden också.

Nu är bara frågan hur vi ska gå vidare. Vad tycker du?
Jag är inte dummare än att jag förstår att du letar efter svar eller annan information, men vet du vad; det får man bara om man frågar! Så ring gärna. Eller maila. Till vem som helst av oss. Eller kan du inte med det?

Jag är öppen för - och ser på ett sätt fram emot - att höra din förklaring och ursäkt, för det är väl det minsta du kan ge oss, och sedan ska jag inte be om mer. Men frågan är väl om du är rakryggad nog!? Du kanske tycker det vore enklast att bara fortsätta som vanligt, och låtsas som om ingenting har hänt?

Jag ger dig valet. Bollen ligger hos dig. Jag är tom ganska tålmodig, och kan tänka mig vänta ett tag, tills du tänkt ut hur du ska lägga fram det.
Men respekt, det får man inte förrän man står för sina handlingar. Och tills dess har du inte mycket tillit från mitt håll, det lovar jag dig...