Liten och trött

-Titta inte! påminde LillMyra bestämt.

-Men jag ska inte! svarade jag lika bestämt.

LillMyra, serni, älskar att 'överraska' mig med att alltid veta vilken busshållplats vi ska av på. Och för att det ska bli en överraskning så får jag ju inte råka se när hon trycker på stoppknappen. Helst ska jag inte titta ut genom fönstret heller, då hon kommit på att jag faktiskt känner igen mig och vet var vi är, utan att behöva läsa i bussen vad nästa hållplats heter.

Hon har vrålkoll nu. Vet vilken busshållplats som är vid GammelMyrMormor, vid dansen, vid judon, vid badet, vid skolan, vid MyrMormor...

Och jag sitter brevid och låtsas som om jag inte har en aning om var vi är.

-Du tittar väl inte. sa hon igen, då vi satt på bussen på väg hem från judon, och det var mer ett påstående än en fråga.

-Neej, jag tittar inte. sa jag lugnt.

...och suckade tyst då vi åkte förbi hållplatsen vi skulle gått av vid.

-Hörre LillMyra. sa jag.

Ingen reaktion.

-Du...? sa jag ock knuffade henne lite lätt i sidan.

Ingen reaktion.

-Men snälla LillMyra. Svara mig.

Hon knölsov. Kvart över sju. En måndagkväll. På bussen.

Jag tror hon var trött...

Lite annorlunda

Så satt jag där i godan ro. Läste min bok och sneglade emellanåt på LillMyra lite sådär nonchalant över bokkanten.

Plötsligt sa det 'knäpp' och under de nästkommande tio minuterna så var det ett fasligt fnittrandes och tramsandes. Och milt uttryckt en annorlunda träning.

Ingen visste var proppskåpet satt, och det enda jag hade koll på var ena nödutgången. Men sånt är bra att veta, har jag hört.

Man får inte...

...ha för långa tånaglar eller vara smutsig om fötterna, då man tränar judo. Det vet hon, min lilla judoka. Men det där med hur och var och varför.... det är vi inte riktigt lika överrens om.

Jag menar. På köksbordet. Iförd cykelhjälm...

??

The step is taken

Hämtade SmåMyror efter skolan, lagade mat och inväntade GammelMyrMormor som skulle kika förbi en sväng.
När MyrMormor kom hem så hann hon inte mer än in och vända innan vi galopperade iväg till bussen. MellanMyra hängde med GammelMyrMormor hem medan resten av oss åkte till judon. Och minsann, om inte LillMyra var på mattan! Underbara tränare säger jag bara, till att få henne att känna sig som hemma. Fasligt annorlunda träning, men hon sken som en sol mest hela tiden. Förutom då hon inte riktigt förstod vad det var frågan om, vill säga. Tur vi är många som kan engelska.
Och för att göra kvällens träning till den bästa på bra länge, så fick LillMyra - under hälsningen före och efter passet - inta platsen för den som är högst graderad i gruppen! Hon sken som sagt i kapp med färgen på bältet.

Vilja men inte våga

Det var första judoträningen igår, och LillMyra och jag for iväg för att träna. Ja, inte jag, då, men LillMyra.

Men vad händer, tror ni.
Jo, den lilla virvelvinden LillMyra drabbas av plötsligt skräck, där blygheten tar över och hon fullkomligt vägrar gå på mattan.
Lite ovan vid situationen var jag allt, men tog det hela med ro och satte mig i soffan med henne och tittade på istället. Hon mjuknar snart, tänkte jag, och det tänkte tränarna också. Men icke då. Tre gånger var ena tränaren uppe och frågade om hon skulle hänga på, men LillMyra skakade sakta på huvudet.
Och hon var så frustrerad så hon höll på att dö. Hon ville så himlans gärna upp och träna men vågade inte då hon inte kände igen rutinen på varken uppvärmning eller träning. Dessutom tyckte hon de svenska orden var svåra, och ville de skulle prata japanska eller engelska. Så hon satt uppkurad i hörnet av soffan, med judogin uppdragen till näsan och tårar i ögonen, och tittade på. Och önskade att hon var med.

Efter träningen kom tränarna och satte sig med oss i soffan, och pratade länge med både mig och LillMyra, så på onsdag ska vi dit igen, och då har hon bestämt att hon ska upp på mattan.

Kan nu alla bara hjälpa till att hålla tummarna för att det kommer lite tjejer i hennes egen storlek då också. Hon tycker det är lite jobbigt att 'brotta ner stora killar hela tiden'.




Det finns ett skyddat inlägg.