The last of the last of the last....

Att sluta när man ligger på topp... Den har man ju hört många gånger.

Nu ligger jag inte på topp längre, men har ändå bestämt mig. Bättre sent än aldrig, eller hur. :)

Myra, hennes SmåMyror, hundar, hästar och vardag, det är för mig hon som bodde utomlands. Hon som bodde utomlands och kämpade sig fram i livet genom att leva på de guldkorn som livet gav och på sin förmåga att se det dråpliga i många vardagssituationer.

Myra är inte hon som är tillbaka i Sverige. Tillbaka i Sverige och fightas för att hitta en ny grund att stå på, kämpar för att finnas till för sina älskade barn, är tvungen att låna ut sina hästar och som inte alltid orkar hålla humöret uppe.

På dessa grunder lägger jag ner den här bloggen. Den var menad som en dagbok, ventil och kontakt för mina nära och kära här hemma i Sverige, sen blev den så himlans mycket mer, tack vare er, men nu har jag återvänt till de mina och kan plocka upp den gamla IRL-kontakten igen.

Jag kommer sakna bloggen, jag kommer sakna er, jag kommer sakna glädjen att dela med mig av mitt liv, jag kommer sakna alla era kommentarer och jag kommer sakna era bloggar. Jag kommer säkerligen ångra mig flera gånger om också - det har jag redan gjort så det räcker och blir över - men jag väljer ändå att sluta här. De öppna bloggarna kommer att ligga kvar, om inte annat för att jag själv ska kunna gå in och läsa och minnas, men de låsta raderar jag här och nu så ingen kommer kunna komma åt dem och det jag skrivit där.

Så.

Myras Mysterier går härmed i graven. Klubbat och klart. No återvändo, liksom.

Men.

Jag lider av skrivklåda. Obotlig sådan. Och jag kommer mycket troligen börja blogga snart igen. Så fort jag bara kommit i fas med mig själv. Jag har redan idéer spinnandes upp i luvan. Så är det när man - i kombination med den obotliga skrivklådan - lider av ironi, sarkasm och allmänt dråplig humor, och har svårt att blunda för allt det roliga som livet ändå innehåller.

Ni som vill bli kontaktade den dagen jag kör igång igen, skicka ett mail (min mailadress finns i högerspalten!) så jag vet hur jag får tag på er. Jag kommer inte säga något här, då det nya inte kommer att ha något ihop med det gamla.

Och.

Jag finns ju på facebook också. Det har jag varit tyst om länge, för jag ville se om jag blev lika besviken nu som för några år sedan då jag gjorde mitt första försök att gilla det där stället. Gilla, ja. Det gjorde jag inte då. Det gör jag nu.

Så ni som vet vem jag är. Sök upp mig! :)

Till alla er (få, hoppas jag!!) som jag tappar nu, vill jag bara säga TACK. Tack för allt ni gett mig, genom att läsa, roas, kommentera och bara finnas till, det har varit sååå roligt! Och jag har stormtrivts hela vägen.

Sträck på sig, för sjutton!

Jo, det är vad jag ska göra nu. Jag ska sträcka på mig. Och det ordentligt.

Inte ens jag orkar med mig själv just nu, så hur ska då andra kunna göra det? ;)

Era kommentarer i förra inlägget har lockat fram både leenden och tårar, och jag har kommit fram till att, även om NI skulle klara er utan MIG, så skulle inte JAG klara mig utan ER.

So.

Blogging it is. You better be prepared.

Pompetipom!

Joråsåattmenvisst. Jag bloggar numera från macen igen! Det trådlösa internet is up n running och jag sitter här i MyrMormors soffa med ett stort fånigt leende över hela ansiktet. Min älskade mac och jag, liksom.

En hel del uppbokat imorgon, men förbered er på att vi så snart som möjligt tar igen alla missade inlägg från den senaste tiden. Nu ska jag få iordning på LillMyras väska. Hon ska ha utedag med skolan imorgon och tom laga skollunchen i det gröna. Jag undrar om hon kan somna överhuvudtaget ikväll, så uppskruvad som hon är. Ligger i säng gör hon iaf, mer än så kan jag inte göra.... :)

Control - Alt - Delete

Det händer så mycket nu och jag har så mycket att blogga om så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Det kliar rejält i fingrarna.

Men.

Jag är sur också. Lite lagom irriterat sur.

För jag har tagit maaaassor med bilder. Tar bilder nästan varje dag och har blogginläggen mer eller mindre färdiga i huvudet. Så kommer jag hem, och lägger in bilderna i albumen på datorn. Så långt är allt ok. Det är sen tjurar jag ihop.
Bilderna hamnar såklart på Macen och den får ju inte vara med och dela på nätet än. Jag måste alltså byta sedan och blogga från MyrMormors pc, vilken är alldeles för seg och tråkig för att kunna proppas full av bilder. Jag inser motvilligt att jag måste skriva inläggen utan bilder, och då försvinner både ork, fantasi och skrivklåda. Jag tjurar ihop, helt enkelt.

Men J är ledig i veckan och har lovat att hjälpa mig få ordning på allt det trådlösa. Så det vore väl attan om jag inte skulle kunna bombardera er med bilder och inlägg snart.

Tills dess tjurar jag vidare. Av ren princip.

Huset fullt

Inatt har det varit nästan fullbokat hos Hotell MyrMormor. StorMyra med kompis ringde igår och frågade om de kunde sova över då bussarna passade dåligt till dagens tidiga skoltripp. Såklart, sa jag, inga problem. Och så bäddade MyrMormor snällt iordning i soffan, men bokade bestämt in sig i badrummet vid halv sju på morgonen, för där ville hon minsann både ha första tjing och få vara ifred.



TomasR skrev häromdagen i sin kommentar såhär:

MyrMormor har inte en blogg hon med? Vore intressant att se hennes vinkling av ditt liv hos henne.

:)



Är det fler som undrar hur hon har det? Hur hon tänker? Och hur hon ställer sig till saker och ting?
Egen blogg lär hon inte skaffa sig, men kanske hon kan få en fredagsspalt hos mig. Eller frågestund. Eller vad som helst. Vad tycker ni? Ska vi bestämma något åt henne?
Förslag emottages tacksamt, så klubbar vi något senare i veckan. Deal!?

Hahahaaa, du MyrMormor. Gear up!

En skopa allvar

Har klurat ända sedan i går morse på om jag ska skriva det här eller inte. Jag brukar tiga ihjäl trollen, det funkar oftast bäst, men ibland.... Ibland så klivs det lite väl mycket över gränsen, och då kan inte ens jag hålla tyst.

Jag är inte arg. Inte alls. Iaf inte än. Men däremot fasligt förundrad över hur du är funtad. Och jag undrar stilla om du nu är sådär lite extra stolt över dig själv...? Eller om du kommer skämmas ögonen ur dig då du inser att vi vet? Vilket jag faktiskt hoppas på, för det tyder väl isf på åtminstone en liten uns vett och insikt.

Du hade lite tråkigt i lördags natt, förstår jag. Eller allmänt hjärnsläpp bara, kanske.
Var det planerat sen ett tag, eller var det bara tillfället som gjorde att du slog till?

Lite intressant är det iaf att följa dig i din framfart. Både vad du har gjort, och var du vid tillfället befann dig. Loggar och koordinater är bra, serru.

Du har varit inne här på bloggen - vilket såklart inte var några svårigheter då den ligger öppen.
Du har försökt ta dig in på den låsta bloggen - vilket var lite krångligare, va.
Du har försökt komma in på min mail - så långt att säkerhetssystemet ryckte in och stängde kontot i väntan på svar från mig om det skulle öppnas igen eller inte.
Du har försökt komma in på MyrPappas mail- så samma sak hände som på min mail.

Du har tänkt till lite, det ger jag dig en gnutta kredit för, men det hjälpte inte så långt, eller hur! I sista änden tänkte du inte tillräckligt långt, och vann inte ett skit på det själv, utan gav bara oss än mer försprång då det kommer till säkerhet, lösenord och annat. MyrPappa har alltför många år inom yrket och sitter på för tok för mycket kunskap för att inte kunna förhindra sådana här pinsamt onödiga barnsligheter. Och vi pratar med varandra, han och jag, det vet du. Och vi kommer så göra i framtiden också.

Nu är bara frågan hur vi ska gå vidare. Vad tycker du?
Jag är inte dummare än att jag förstår att du letar efter svar eller annan information, men vet du vad; det får man bara om man frågar! Så ring gärna. Eller maila. Till vem som helst av oss. Eller kan du inte med det?

Jag är öppen för - och ser på ett sätt fram emot - att höra din förklaring och ursäkt, för det är väl det minsta du kan ge oss, och sedan ska jag inte be om mer. Men frågan är väl om du är rakryggad nog!? Du kanske tycker det vore enklast att bara fortsätta som vanligt, och låtsas som om ingenting har hänt?

Jag ger dig valet. Bollen ligger hos dig. Jag är tom ganska tålmodig, och kan tänka mig vänta ett tag, tills du tänkt ut hur du ska lägga fram det.
Men respekt, det får man inte förrän man står för sina handlingar. Och tills dess har du inte mycket tillit från mitt håll, det lovar jag dig...