Jag har vid några tillfällen lovat er att förklara lite mer vad det är som pågår i mina - tidigare ganska vackra, men idag desto mer slitna - små blå. Jag ska berätta nu. Lite kort.
Jag tänker dock vara fräck. Ha lite åsikter. Ställa lite krav.
Ni som bara tänker tycka synd om mig... Ni kan sluta läsa här. Sådetså.
Ni som lovar att ta det för vad det är... Here comes my story:
I säkert femton års tid har mina ögon krånglat. Om inte tjugo.
Säkert femtioelva gånger har jag varit hos läkare. Om inte sjuttiotolv.
Jag har varit hos flera olika ögonläkare, på flera olika sjukhus. Jag har varit hos specialister och jag har varit föremål för studerande lärlingar. Jag har fått mängder med förslag på diagnoser. Ingen har kunnat sättas.
Jag har fortfarande problem med mina ögon. Värre sådana.
Och börjar tröttna lite, som ni kanske förstår.
*Vi vet dock att musklerna och muskelfästena bakom ögonen lever loppan. På sitt egna lilla vis. Ont så in i h-vete gör det, men detta gör också att jag kan utmana vem som helst i att titta åt olika håll... samtidigt... och vinna varenda gång. Brukar vara ett lyckat partytrick! Det gör dessvärre, trots det roliga i det hela, att min syn försämras.
*Vi vet också att jag i perioder är så ljuskänslig så jag inte kan lämna huset, utan smyger omkring i dunkla rum med mörka solglasögon på mig. Tänder någon lampan så gör det så ont så jag skriker rakt ut. Påverkar synen gör det såklart.
*Vi vet också att blodkärlen i ögonen spricker lite då och då. Och ofta ordentligt. Riktigt ordentligt. SmåMyrorna blev uppriktigt rädda för mig då de var mindre, så illa ser det ut mellan varven. Detta gör också ont, och kan dessutom - om det händer på 'rätt' ställe i ögat - leda till att man förlorar synen helt och hållet.
*Vi vet också att bindhinnan i ögat sakta, sakta men ack så säkert håller på att växa över hornhinnan. På flera ställen. I båda ögonen. Det är sedan några år tillbaka så tydligt så att det enkelt syns med blotta ögat. Detta gör något så vansinnigt ont så det finns inte ord för det, och det kan - om det fortsätter att växa - leda till att man förlorar synen. Helt eller delvis.
Ögonläkaren jag ska till idag är visst vida lovordad. Jag har lovat mig själv att ge honom en ärlig chans och jag håller således tummarna för att han kan hjälpa mig. Eller åtminstone styra in mig lite på rätt håll. Kanske kunna lindra smärtan. Eller erbjuda den optimala operationen.
Hoppet är det sista som överger en, har jag hört, men jag är också pinsamt medveten om att jag lever med lånad syn...
