Vilja men inte våga

Det var första judoträningen igår, och LillMyra och jag for iväg för att träna. Ja, inte jag, då, men LillMyra.

Men vad händer, tror ni.
Jo, den lilla virvelvinden LillMyra drabbas av plötsligt skräck, där blygheten tar över och hon fullkomligt vägrar gå på mattan.
Lite ovan vid situationen var jag allt, men tog det hela med ro och satte mig i soffan med henne och tittade på istället. Hon mjuknar snart, tänkte jag, och det tänkte tränarna också. Men icke då. Tre gånger var ena tränaren uppe och frågade om hon skulle hänga på, men LillMyra skakade sakta på huvudet.
Och hon var så frustrerad så hon höll på att dö. Hon ville så himlans gärna upp och träna men vågade inte då hon inte kände igen rutinen på varken uppvärmning eller träning. Dessutom tyckte hon de svenska orden var svåra, och ville de skulle prata japanska eller engelska. Så hon satt uppkurad i hörnet av soffan, med judogin uppdragen till näsan och tårar i ögonen, och tittade på. Och önskade att hon var med.

Efter träningen kom tränarna och satte sig med oss i soffan, och pratade länge med både mig och LillMyra, så på onsdag ska vi dit igen, och då har hon bestämt att hon ska upp på mattan.

Kan nu alla bara hjälpa till att hålla tummarna för att det kommer lite tjejer i hennes egen storlek då också. Hon tycker det är lite jobbigt att 'brotta ner stora killar hela tiden'.




Det finns ett skyddat inlägg.