En skopa allvar

Har klurat ända sedan i går morse på om jag ska skriva det här eller inte. Jag brukar tiga ihjäl trollen, det funkar oftast bäst, men ibland.... Ibland så klivs det lite väl mycket över gränsen, och då kan inte ens jag hålla tyst.

Jag är inte arg. Inte alls. Iaf inte än. Men däremot fasligt förundrad över hur du är funtad. Och jag undrar stilla om du nu är sådär lite extra stolt över dig själv...? Eller om du kommer skämmas ögonen ur dig då du inser att vi vet? Vilket jag faktiskt hoppas på, för det tyder väl isf på åtminstone en liten uns vett och insikt.

Du hade lite tråkigt i lördags natt, förstår jag. Eller allmänt hjärnsläpp bara, kanske.
Var det planerat sen ett tag, eller var det bara tillfället som gjorde att du slog till?

Lite intressant är det iaf att följa dig i din framfart. Både vad du har gjort, och var du vid tillfället befann dig. Loggar och koordinater är bra, serru.

Du har varit inne här på bloggen - vilket såklart inte var några svårigheter då den ligger öppen.
Du har försökt ta dig in på den låsta bloggen - vilket var lite krångligare, va.
Du har försökt komma in på min mail - så långt att säkerhetssystemet ryckte in och stängde kontot i väntan på svar från mig om det skulle öppnas igen eller inte.
Du har försökt komma in på MyrPappas mail- så samma sak hände som på min mail.

Du har tänkt till lite, det ger jag dig en gnutta kredit för, men det hjälpte inte så långt, eller hur! I sista änden tänkte du inte tillräckligt långt, och vann inte ett skit på det själv, utan gav bara oss än mer försprång då det kommer till säkerhet, lösenord och annat. MyrPappa har alltför många år inom yrket och sitter på för tok för mycket kunskap för att inte kunna förhindra sådana här pinsamt onödiga barnsligheter. Och vi pratar med varandra, han och jag, det vet du. Och vi kommer så göra i framtiden också.

Nu är bara frågan hur vi ska gå vidare. Vad tycker du?
Jag är inte dummare än att jag förstår att du letar efter svar eller annan information, men vet du vad; det får man bara om man frågar! Så ring gärna. Eller maila. Till vem som helst av oss. Eller kan du inte med det?

Jag är öppen för - och ser på ett sätt fram emot - att höra din förklaring och ursäkt, för det är väl det minsta du kan ge oss, och sedan ska jag inte be om mer. Men frågan är väl om du är rakryggad nog!? Du kanske tycker det vore enklast att bara fortsätta som vanligt, och låtsas som om ingenting har hänt?

Jag ger dig valet. Bollen ligger hos dig. Jag är tom ganska tålmodig, och kan tänka mig vänta ett tag, tills du tänkt ut hur du ska lägga fram det.
Men respekt, det får man inte förrän man står för sina handlingar. Och tills dess har du inte mycket tillit från mitt håll, det lovar jag dig...